Nertystar presterandet livet?

Den som i år har deltagit på ens några videomöten eller distansföreläsningar har knappast lyckats undvika att höra pandemiårets temafras ”du är på mute”. Största delen anmärker att någon annan är på mute eller är själva på mute nästan varje dag. Med mute menas dämpad, nertystad eller stum- som människan när krafterna att prestera sinar och man är tvungen att stanna upp. 

Ibland känns det som att man inte stöter ihop med folk i muteläge i Aaltogemenskapen, människor som tystat ner sig själv. Alla vi presterar och fortsätter framåt. Kompisarna har avlagt fler studiepoäng än någonsin under coronaåret. Arbetsplatser byts och man tar sig högre upp från gamla roller. Även om virusläget minimerat resandet har man tid för bråttom även hemma och något annat hinner man ju inte.

Å andra sidan känns det som att man alltför ofta stöter på människor i Aaltogemenskapen som tystat ner sig. När veckorna blir utförande och dagarna prestationer tystas livet ner. Alla känner (eller ser genom att se sig i spegeln) den där typen vars liv är fyllt av prestationsdeadlines, en fullspäckad kalender och skol-, jobb eller frivilligskydligheter.  Den där typen för vem alltför mycket händer ”sen när”. Sen när perioden är slut, sen när praktiken är över.

I Otnäs är ganska många mycket skickliga på att prestera. En del har lärt sig förmågan redan innan universitetsåren i och med en disciplinerad träning eller läsandet till studentskrivningarna och inträdesproven. Förmågan att få till stånd saker är en förutsättning för studieframgång, studiepoängen skrivs ju in i ett studieprestationsutdrag. Prestationsförmågan är viktig och har sin plats. Aaltogemenskapens styrka är viljan och energin att gå vidare och utveckla sig själv. Som bäst ger presterandet energi och stunderna för slit är korta och sporadiska. I värsta fall leder presterandet till att det psykiska välbefinnandet försvagas.

Så här kring världsdagen för psykisk hälsa stannar jag upp och funderar om det egna presterandet stärker energin eller nedtystar det liv som hjälper en att orka och må bra. För en stund sedan vaknade jag upp till att det inte gått en enda dag under den senaste tiden utan att ha stött på diskussion om orkandet. Jag och människorna runt omkring drömmer om att det skulle finnas mer tid. Vi önskar att todo-listorna skulle vara kortare. Vi klarar av att priorisera vårt eget välbefinnande i en vecka men sedan pressar inlämningsdagarna och allt är för viktigt för att lämnas ogjort. Även om vi allt oftare kan ta hand om välbefinnandet, prestera mindre och be om hjälp i tid så låter största delen av berättelserna så att man först saktar in när man är tvungen och krafterna sinat helt.

Presterandet är en naturlig reaktion på alla förväntningarna som riktas mot oss. Kurslärarna önskar att vi skulle använda mer tid för inlämningsuppgifterna, staten önskar att vi skulle utexamineras i tid, helst i förtid. Familjerna önskar att de skulle besökas oftare, mor- och farföräldrarna skulle bli glada över samtal fast varenda dag. På jobbet frågas om någon hinner ta tag i sakerna x och y och själv kommer man hem klockan tio på kvällen i hopp om att det skulle finnas fler tidtabellslösa kvällar än en på två veckor och att det skulle vara roligt att hinna röra på sig mer. Man kan snabbt räkna ut att om man för att uppfylla parternas önskemål skulle behöva 15 kvällar i veckan även med det mest effektiva presterandet så skulle någon av parterna säkert bli besviken.

Och om man sedan hinner sköta allt så måste man tysta ned livets färger och ljus allt mer. När man är nedtystad har man inte kapacitet att ta tag i nya möjligheter eller åka iväg på extempore äventyr då all energi går åt till att hålla sig skarp. Ett hundraprocentigt presterande betyder att en enda överraskning kan bryta den berömda kamelens rygg. 20 % av Aaltostuderandena riskerar att bränna ut sig (AllWell 2020) och allt fler har problem med orkandet i mindre grad. Jag själv tolkar talen så att många av oss strävar efter ett hundaprocentigt presterande och försöker sköta alla ärenden som de lovat på bekostnad av sitt välbefinnande.

Hur skulle det vara om vi inte skulle tillåta att presterandet tystar ner oss?  Hur skulle det vara om vi skulle lära oss att känna att tiden och man själv räcker till?  Det är lättare sagt än gjort att sluta förvänta sig ett orealistiskt hinnande av sig själv.

Det är lätt att föreställa sig att man kan svara på omgivningens och sina egna förväntningar men svårare att godkänna att man inte kan undvika att göra andra besvikna. Det är mycket lättare att uppmuntra kompisen att lämna bort något och söka hjälp för sitt orkande men när man själv svarar ”det går bra, kanske lite mycket av allt” på frågan ”hur går det” känns den bästa lösningen att köra lite hårdare ännu några veckor och åtminstone inte medge att man varken hinner eller orkar.

Det roliga med videosamtalens muteläge är att man kan ta bort läget med en knapptryckning men i det verkliga livet kräver prestationsbalansen mer färdigheter och ofta andras hjälp. I båda fallen är det viktigt att andra berättar att ”du är på mute” för det märker man inte alltid själv.

Tua Videman, AUS styrelsemedlem (socialpolitik, hållbar utveckling, kommunpåverkan, motion)

Hjälp för orkandet:

Aalto Starting Point of Wellbeing

AUS arbetar för studenternas orkande. Ta kontakt:

Tua Videman, styrelsemedlem (socialpolitik, hållbar utveckling, kommunpåverkan, motion)

Lauri Jurvanen, sakkunnig i socialpolitik

Epostadresser [email protected]